En timme en minut

Dålig dag. Kroppen skakig, själen gråter svarta tårar. Hon frågade: "hur gör du?" och jag kan inte se någon mening med att åka ner.

Till hennes föräldrar, till hennes stad, till hennes bakgrund.

Så många år har jag levt i den. Och ändå är jag alltid en främling. De är tajta i släkten. De har få andra vänner - de har alltid umgåtts med varandra. Och jag är fortfarande en främling. Efter sexton år fortfarande outsider. Och nu - när jag inte har något eget kvar - är det jobbigare, svårare att förhålla sig till. Jag har ingen bakgrund, ingen släkt, inget någonting. Jag har ingenstans att ta mina barn. Jag har bytt vänner ett antal gånger och det blir färre och färre varje gång.





Demonerna är här igen. Det är väl därför kroppen skakar. Medvetenheten om deras närvaro. Känslan av deras andetag.

Jag träffade en gammal kompis i fredags. Han började prata tro och förklarade att det svåraste för honom, som stirrat döden i vitögat fjorton gånger senaste året, är att jag inte längre tror. Han, med en skör tro, ser mig som var präst på hans brors bröllop tappa tron.

Det skakade mig.



Jag var tvungen att sluta för att jag inte klarade av att ta ansvar för alla människors liv och tro. Men ansvaret kommer jag inte undan - nu är jag ett hot mot tron. Det är kanske inte så konstigt att det är tyst. Kyrkan, gamla kollegor - tystnaden är monumental. Total - en knappnål låter som en atombomb.

Jag blev sjuk. Jag bestämde mig för att inte gå tillbaka till jobbet. Sakta skedde förändringen och en dag insåg jag att universum blivit tomt. Utan Gud. Utan det koncept i vilket jag levt så många år. Som jag hade vigt mitt liv till.


Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade - jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud - det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.

Jag sörjer alla dessa år som jag lagt ner på en organisation som inte orkar ta hand om sina skadade och stupade. Det är ett slagfält. De retirerar men lämnar kvar sina skadade att klara sig själva.



"Hur gör du?" Jag vet inte. Jag vet inte om jag åker ner, jag vet inte om jag avsäger mig ämbetet. Allt jag vet är att jag trots allt har överlevt de mörka åren. Det är jag själv som hittat kraften att leva en dag till, en timme till, en minut till.