November spawned a monster

Ett strålande vinterväder. Och jag är sjuk. På flera sätt har jag insett under morgonen. Dels är det någon ilsk influensa som satt sig i halsen och ger mig sån där fånigt halvhög feber - en sån feber som jag förr ignorerade. (Vilket påminner mig om när jag hade en ungdomsmässa med 39,5 graders feber och knarkade Alvedon före, mitt i och efter - hade jag kunnat hade jag tagit Alvedon istället för oblat också...)
Det andra handlar om inuti. När jag satt på sängkanten och funderade vad som var upp och vad som var ner av rummet kom jag på att det är något djävulskt med slutet av november - början av december. '99 körde jag sönder bilen inne i en tvätthall, '00 fick jag (vad jag nu förstår var min första panikångestattack) hjärtont när jag var ensam med Solstickan, '01 blev jag sjukskriven, '02 bestämde jag mig för att bryta med min morsa ('04 vet jag inte). Nu sitter jag här - märgtrött. Igen.

Tänkte på hur jag skulle vilja berätta det för mina arbetskamrater. Betänk att jag jobbar med ett undantag enbart med kvinnor där den yngsta snart är trettio. De tar på sig skulden för en massa saker. Så jag tänkte något sånt här:

Älskade ni. Att jobba med er är roligt, spännande och fullkomligt underbart. Men jag vet att ni ibland försöker skydda mig, att inte låta mig jobba så mycket som min kicksökande hjärna vill. Det är vackert. Men tyvärr rätt meningslöst. Hur mycket ni än vill så kan ni inte skydda mig från mig själv. Det är bara jag som kan, och jag har ändå blivit bättre och bättre på det under årens lopp. Men fortfarande: jag är arbetsnarkoman, rent psykologiskt är jag en knarkare av de kickar som jobbet ger mig. Jag bränner ljuset i båda ändar. Ständigt. Det har jag alltid gjort. Och det går ett tag - sedan kommer smällen. Det har det alltid gjort. Frågan är bara hur stor den blir. Och det brukar ske just nu - i slutet av november och början av december (Morrissey har skrivit en låt vid namn "November spawned a monster" vilket känns väldigt träffande). Så stå ut med mig, tyck om mig - för jag kommer att vara låg några dagar, ett par veckor framöver.

Fast så skriver man väl inte till sina arbetskamrater?

Jag är grymt trött. Har sovit approximerat tre timmar inatt, upphackat på korta intervaller. Terrorprinsessan har bökat omkring:
3 gånger har vi letat efter "katten" (gosedjur)
2 gånger har hon sparkat mig i magen
2 gånger har hon kickat mig i hvudet
1 gång har hon hostat tio minuter och direkt efter, i sömnen, börjat sjunga "Lille Katt" och avsluta med att vissla. I sömnen.

Över mig hänger två grejer som måste skrivas. En "spök"-sak och en artikel. Plus att jag måste börja med "vid sidan av jobbet" också.

Och jag sitter och somnar när jag skriver. Bra jobbat. Dags att duscha, raka av skägget och försöka återfinna livsgnistan.