Deep|edition # 20051129






November spawned a monster

Ett strålande vinterväder. Och jag är sjuk. På flera sätt har jag insett under morgonen. Dels är det någon ilsk influensa som satt sig i halsen och ger mig sån där fånigt halvhög feber - en sån feber som jag förr ignorerade. (Vilket påminner mig om när jag hade en ungdomsmässa med 39,5 graders feber och knarkade Alvedon före, mitt i och efter - hade jag kunnat hade jag tagit Alvedon istället för oblat också...)
Det andra handlar om inuti. När jag satt på sängkanten och funderade vad som var upp och vad som var ner av rummet kom jag på att det är något djävulskt med slutet av november - början av december. '99 körde jag sönder bilen inne i en tvätthall, '00 fick jag (vad jag nu förstår var min första panikångestattack) hjärtont när jag var ensam med Solstickan, '01 blev jag sjukskriven, '02 bestämde jag mig för att bryta med min morsa ('04 vet jag inte). Nu sitter jag här - märgtrött. Igen.

Tänkte på hur jag skulle vilja berätta det för mina arbetskamrater. Betänk att jag jobbar med ett undantag enbart med kvinnor där den yngsta snart är trettio. De tar på sig skulden för en massa saker. Så jag tänkte något sånt här:

Älskade ni. Att jobba med er är roligt, spännande och fullkomligt underbart. Men jag vet att ni ibland försöker skydda mig, att inte låta mig jobba så mycket som min kicksökande hjärna vill. Det är vackert. Men tyvärr rätt meningslöst. Hur mycket ni än vill så kan ni inte skydda mig från mig själv. Det är bara jag som kan, och jag har ändå blivit bättre och bättre på det under årens lopp. Men fortfarande: jag är arbetsnarkoman, rent psykologiskt är jag en knarkare av de kickar som jobbet ger mig. Jag bränner ljuset i båda ändar. Ständigt. Det har jag alltid gjort. Och det går ett tag - sedan kommer smällen. Det har det alltid gjort. Frågan är bara hur stor den blir. Och det brukar ske just nu - i slutet av november och början av december (Morrissey har skrivit en låt vid namn "November spawned a monster" vilket känns väldigt träffande). Så stå ut med mig, tyck om mig - för jag kommer att vara låg några dagar, ett par veckor framöver.

Fast så skriver man väl inte till sina arbetskamrater?

Jag är grymt trött. Har sovit approximerat tre timmar inatt, upphackat på korta intervaller. Terrorprinsessan har bökat omkring:
3 gånger har vi letat efter "katten" (gosedjur)
2 gånger har hon sparkat mig i magen
2 gånger har hon kickat mig i hvudet
1 gång har hon hostat tio minuter och direkt efter, i sömnen, börjat sjunga "Lille Katt" och avsluta med att vissla. I sömnen.

Över mig hänger två grejer som måste skrivas. En "spök"-sak och en artikel. Plus att jag måste börja med "vid sidan av jobbet" också.

Och jag sitter och somnar när jag skriver. Bra jobbat. Dags att duscha, raka av skägget och försöka återfinna livsgnistan.









10 Kommentarer:

Blogger Morelli

hej där! nu läser jag din blogg
som jag gillar...den idag är bra och om räkningar tex

du verkar jobba mycket-
men hur vilar du? huvudet?

jenny svårvilad (och fd deprimerad
med för få L receptorer i framhjärnan)

29 november, 2005 10:43

 
Blogger Batbut

Tycker definitivt att man kan delge sina arbetskamrater det, för det var kanon bra skrivet. Samtidigt, varför bränner Du ut Dig? Livet är till för att levas, inte bara överleva.

29 november, 2005 11:21

 
Anonymous Mata Hari

Så tycker jag visst man kan skriva - det är alldeles galant formulerat!

29 november, 2005 12:55

 
Blogger La Reina

Om man tycker att man vill berätta det för sina arbetskamrater så kan man visst skriva så, faktiskt. I mitt "nya" gäng har vi som vana att när saker är eländiga säga det, inte nödvändigtvis vad det beror på (men ofta blir det så), men _att_ det är så, för då kan vi andra stå ut med mer. För övrigt så håller jag med dig om slutet av november/början av december. Hade man inte ångest tidigare så kommer den då som en stor hammare i skallen.

29 november, 2005 13:16

 
Blogger PW

Klart att du kan skriva så.
Det är ärligt och rakt på.

29 november, 2005 13:49

 
Blogger Space babe

Jättebra skrivet, en arbetsplats där man kan skicka såna texter till varandra är min önskedröm, så ja, jag skulle bara gilla att få ett sånt mejl.

Dessutom får jag också depp-perioder och tycker alla som får det är sympatiska.

Här på jobbet mejlade en programledare ett massmejl och förklarade sig en gång när han förekommit på ett kvällstidningslöp.

Vem spökskriver du åt? Såhär post-AP-avslöjandet av Kjell Häglund i Dagens Media. Fattar inte att kvinnan får fortsätta skriva i Metro. Hon har ju ingen trovärdighet kvar. Jag tycker inte det är ok med spökskrivare. Folk som utger sig för att skriva och författa ska skriva själva.

Vad gulligt att hon sjöng Lille katt i sömnen och sen visslade!

29 november, 2005 14:13

 
Blogger deep|ed

Well. Jag kan ju inte berätta vem jag spökskriver åt - då vore det ju inte spökskrivande :). Och jag själv ser inget större problem med att en skribent skulle använda sig av spökskrivare - det viktiga tycker i varje fall jag är åsikterna, inte själva orden. Häglund och jag bråkade om det på min andra blog Researcher.se när det var som hetast :)

Jag får se hur jag gör.

Min dotter gör många konstiga saker i sömnen. Hon är en sann drama-queen oavsett medvetenhetsgrad om man säger så...

29 november, 2005 14:44

 
Anonymous Helene N

JO, jag tycker absolut att man ska kunna skriva ett sånt brev!

29 november, 2005 17:55

 
Blogger deep|ed

Jag har gjort det.

29 november, 2005 17:58

 
Anonymous Helene N

Förresten, även jag har gått på Alvedon ett antal gånger för att kunna jobba. Helt förkastligt - men det fattade jag inte då. Utan alldeles för sent.

29 november, 2005 17:58

 

Skicka en kommentar