Torsdag one to go

Det stack till i hjärtat idag när jag satt och tittade på Solstickan utanför förskoleklasshuset. Han är så oerhört stor nu. Han har velat gå dit redan vid halv åtta. Och när vi vid pass kvart i nio tog den korta promenaden gick han flera meter framför mig och Terrorprinsessan. Lång och smal, ibland stannade han upp eftersom det var något som han skulle säga men annars - full fart framåt. Det är ett nytt liv. Igen.

På väg hem så ringde PLA och berättade att vi loosat ett projekt. Fan, jag vill börja jobba typ nu. Varför förlorar vi en massa projekt just nu? Jag har några idéer men måste sitta på plats för att kunna verifiera och göra något åt det - inte här... *frustrerad*

Det är en svår balansgång. Jag är konsult. Jag jobbar på ett litet företag. HS jobbar på Arbetsförmedlingen. Samtidigt känns det alltid förmätet att säga att det är viktigare att jag är på mitt jobb än att hon är det. Men ibland är det ju faktiskt så.

Inatt sov jag hela natten i Solstickans säng eftersom min säng var ockuperad av Terrorprinsessan. Jag somnade rätt snabbt - delvis beroende på att klockan var 02+ men också delvis på att jag lät bli att fundera över framtiden. Jag vet liksom inte. Kroppen - känslan - säger en sak, hjärnan säger en annan. Det var lättare förr då jag kunde tolka allt som hände som tecken från Gud. Numera måste jag hela tiden facea att det är ödet. Eller bara - intet.