Om ett arbete

Två blogginlägg som jag reagerat på nu innan sängdags:

Wiz skriver om hur många det är som inte orkar, kan eller vågar ta tag i sina liv och kanske byta bana. Han använder mig som exempel vilket självklart gör mig glad. Dock är det några saker som skiljer min historia från andra:
a) jag hade att välja på att ta livet av mig eller att lämna det jag i sex år utbildat mig till.
b) jag är redan utbildad nog enligt CSN aka Helvetets Förgård. Därför får jag numera betala varenda utbildningskrona ur egen ficka. Min copywritingkurs gick på 25 000 och den plannerutbildning jag räknar med att gå inom kort kostar närmare 100 000 - och då exklusive resor (Sthlm en gång i veckan ett år) och förlorad arbetsinkomst. (än så länge har jag inte kunnat lura ut hur jag ska finansiera det...)
c) jag gick visserligen ner fyratusen/månad i lön när jag bytte jobb men slapp också att ta ansvar för andra människors själar liksom att jag inte behöver jobba nätter och helger (om jag inte väljer det dvs...)
Jag tycker det hela snarast är ett exempel på ett samhälles inkompetens att förflytta sina system gentemot en övergripande värderingsförändring och förändrade livsval.

Babsan skriver om sin dagmamma. Hur duktig hon är som jobbar och engagerar sig för barn och ungdomar, trots att hon är sjuklig och liknande. Slutsatsen Babs gör är att deras dagmamma gör rätt men andra, som blir sjukskrivna, gör fel. Själv tycker jag dagmamman verkar lida av arbetsnarkomani i samma stil som min. Och det låter rätt idiotiskt att ge attan i att vila om man har såna fel som hon har i kroppen. Plus att jag blir lack på såna åsikter om utbrändhet och liknande psykiska åkommor. Jag var "utbränd". Det innebar en djup depression, kroppsliga symptom som svårartad yrsel liksom en förvärrad tinnitus (jag har konstant ett högfrekvent tjut i öronen och när jag blev utmattad blev det tio gånger värre). Vi vet att en utmattningsdepression är farlig av två orsaker: det är en hög dödlighet genom självmord liksom att det hela innebär att kroppen inte längre klarar av att hantera de skyhöga halter av stresshormoner dvs. adrenalin som personen under flera år gått på. Adrenalin har den funktionen att det hjälper till att fly eller fäkta. Men också att bryta ner kroppen snabbare när man varken kan fly eller fäkta. Jag är också diagnosticerad som arbetsnarkoman - alltså: jobb är som knark för mig. Det bygger på samma grund som annat missbruk: jag kan alltså missbruka jobb. Det innebär att man inte kan sluta att ge sig in i projekt, man har inte samma spärrar som andra. Jag blir orolig om jag inte ska jobba på ett tag. Ledighet är inte kul alls. Måndag är en bättre dag än fredag osv. Sjukt ja. Missbruk är klassat som sjukdom. Men vissa missbruk ses som önskvärda - ex arbetsnarkomani men är i längden lika dödliga som annat missbruk och socialt skadas familjen också av ett sånt missbruk.
Min fru, en annan gammal vän till Babs, är sjukskriven nu. Hon är diagnosticerad posttraumatiskt stress-syndrom. Det är ett syndrom som är vanligt hos personer som varit i krig på något sätt - eller varit utsatt för övergrepp. Hon fick spö av en arbetssökande på sitt jobb. Det utlöste det hela. Sen har hon under flera år levt med mig och min sjukdom, med konstant insikt om att jag kan vara död när hon kommer hem. Barnafödsel under samma tid och en dotter som fyra veckor gammal får en svår släng av RS och håller på att dö. Det hela har skapat en hög stressgrad hos henne som nu helt enkelt skapade en situation lik den jag hade. Fysiska tecken som ihållande huvudvärk, svår yrsel och liknande kroppsliga symptom. Icke bearbetade PTS-syndrom räknas även de som farliga, med en hög dödlighet.

Det intressanta med åsikter som Babsans är att om du är fysiskt sjuk så är det ok med den säkerhet som sjukskrivningarna faktiskt är. Men man får inte bli sjuk på sätt som inte är direkt fysiska utan mer psykosomatiska eller psykiska. Då är man kverulant och "lever på staten dvs. oss skattebetalare". Samtidigt lever vi i ett samhälle där kroppen blir mindre och mindre viktig för att vi ska kunna göra vårt jobb. Fler och fler arbetar med saker som enbart kräver tankekraft och kunskap. Det psykiska kunnandet är viktigare än det fysiska. Men vi sitter fortfarande fast i ett gammalt industrialistiskt tänkande om att kroppen är det viktigaste på arbetsmarknaden. Vilket därför också innebär att psykiska syndrom eller sjukdomar är fult och ifrågasatt. Om man får ett brott på själen är det inte ett skäl för att bli sjukskriven men om man bryter benet?


Och i slutändan är både Wiz' och Babsans inlägg sammankopplade. Wiz' positiva syn på människor möter en syn där människor bara försöker att sno åt sig pengar från skattebetalarna. Problemet med det Wiz' säger är det som Babsan föreslår: att inga, eller oerhört låga, bidrag ska utgå till såna som a) inte kunde bestämma sig när de gick i nian vad de skulle bli b) personer som ska inte få studera under sjukskrivning och arbetslöshet. CSN bygger på tanken om Den Enda Karriären. Ett synsätt som snabbt håller på att förändras.