Inser nu

Hoppet är ändå det sista som överger den som drunknar. Även om det ser illa ut. Jag har insett en massa saker - och hon har rätt i många saker:
- jag har varit en jävla egoist
- jag har varit på väg bort länge
- jag har inte tagit ansvar

men nu. När det är försent så inser jag hur mycket hon betyder för mig. Patetiskt att man måste totalt falla för att inse vad man har.

Jag har jagat det jag har saknat snarare än att värdera det jag äger. Det är rätt korkat egentligen. Och nu förlorar jag också det som jag har haft.

En lång natt har det varit. Jag kräktes imorse av all ångest, all ilska över mig själv. I lördags sa jag saker jag inte borde sagt, saker som jag innerst inne egentligen är mest rädd för. Men jag sa dem - och nu är det kyla. Jag bor kvar på nåder över jul.

Och jag önskar jag kunde trolla. Jag har till och med bett till Gud, den Gud som jag lämnat. Jag vill vara kvar nu. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna vara utan mina barn, om så varannan vecka eller varannan helg. Jag förstår det inte. Deras kramar, deras varande. Jag har gömt mig bakom allt annat och missat allt det här.

Hur jävla korkad får man bli innan man förverkat sin rätt att existera?

Kroppen darrar av spänning och ångest. Yrsel och magen krampar.

Jag älskar henne. Det inser jag nu. Varför insåg jag inte det förut?