Misstänkt

- Hur mår du? frågar HS i telefon.
- Inte så bra. Jag tvivlar på att jag kommer kunna jobba på hela veckan. Problemet är att vi har XX på fredag.
- Men det behöver du väl inte vara hemma för?
- Eh... va?

Tack för den passningen. Min fru anser uppenbarligen att jag skulle kunna få för mig att vara hemma extra bara för att ett projekt inte är färdigt. Jag. Vara hemma. Utan att vara riktigt sjuk? Va i helvete! Jag är arbetsnarkoman jag jobbar även när jag är sjuk jag älskar att jobba och om jag inte hade familj skulle jag fan jobba dygnet runt!

- Men vad känsligt det var då? säger hon med en äckligt cynisk röst. Och försöker köra med guilty by association.
- Fattar du inte att jag blir oerhört sårad av att du tolkar det så? Har jag någonsin varit hemma för något sånt?
- Nej, men du sa det så.
- Sa jag det hur?! Är du helt skadad av att jobba på AF? Alla försöker smita från att behöva jobba eller?!
- Ja, men förstår du väl att det kunde tolkas så.
- Jaså - ett problem är att ett brand concept ska vara klart till på fredag då vi har ett kundmöte och jag är jättesjuk vilket innebär att det inte är klart?
- Jamen det är väl bara att flytta fram det.
- Det är kunder vi pratar om.
- Nån annan får väl göra det?

Jag orkade inte ens förklara att det inte finns någon annan som kan göra det eftersom jag är ensam planner på bygget.

- Här försökte jag för en gång skull lyssna på min kropp och inte jobba när jag är sjuk för att inte hamna i samma situation som förut och så får jag höra det där.
- Jamen du sa ju så.


Det räcker inte att jag själv är ultrastressad över att vara sjuk och inte orka göra något åt alla projekt som ligger - hon måste lägga extra dåligt samvete genom att uppenbarligen anse att jag är hemma just på grund av det. Inte att jag faktiskt är sjukare (fysiskt) än jag varit på många år. Min hjärna tolkar också visst, och den tolkar allt som att alla tycker jag gör för lite. Jag piskar mig själv nog för att inte också behöva bli misstänkliggjord av min fru.