Entitetens diversion

Det lyser i plastfabriken när bussen åkte förbi idag. Det har blivit mörkare. Kan också ha med att jag åker med en buss som går timmen senare än den jag brukar att åka med. Det har varit en för jävlig vecka. Både på jobbet. Och privat. Stungen i ryggen. Jag har petat ihop mer än trettio timmars flextid på en och en halv vecka. Det är nästan som förut. Bredvid mig sitter en ung kvinna med sin fyra-åriga dotter i knät. Antingen har flickan varit hos mormor eller så bodde pappan i Ornäs, och hon går på dagis där. Varannan veckas barn. Dottern halvslumrar i mammas famn. Det är vackert. Jag tänker på framtiden. Jag borde inte. Men jag gör det. På jobbfronten - vem vet hur länge högkonjunkuren i branschen håller i sig. Vad händer sen? Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och jag är en jävel på att sälja in det jag gör - pitchade imorse igen. Men ändå. I den öde affärslokalen är det också tänt. Två små flickor sitter i fönstret. Det ser ut som en installation. Jag lyssnar på Type O Negative. "I don't wanna be me" känns rätt. Tätt följd av "Everyone I Love Is Dead". Jag vill inte åka hem. Jag jobbar hela tiden lite extra, missar bussen vid halv sex. Jag tittar på mamman och barnet. Tänker på allt som är runtomkring. Dåligt samvete för att jag inte är den pappa som jag borde. Att jag inte är starkare. Att... Det dåliga samvetet. Min ständiga följeslagare under alla år. Jag var en duktig elev. Mina föräldrar var båda duktiga lärare. Jag är världsbäst på det. Och hösten faller i mörka sjok. Jag gillar hösten. Jag gillar kylan, hur hela tillvaron blir annorlunda. Mer krispig precis som luften på morgonen. Det passar min mörka livssyn. Det passar min väl inövade depressivitet. Den är som Per Oscarssons hummande - den sitter där. Den är en del av mig. Telefonen ringer. HS undrar var jag är. Jag har inte brytt mig om att ringa och säga att jag blir sen. Förut hade det inte spelat någon roll. Nu är det himmel som faller ner. Jag suckar och förklarar att jag är på väg. Och att jag inte behöver äta. Jag är så trött på det här. I fredags önskade jag att jag kom hem till en tom lägenhet. Jag tror inte jag passar i en familj. Det är sorgligt men säkert alldeles för sant för att det ska vara riktigt nyttigt. När jag kliver av bussen vid Gammelgården så tittar jag upp mot mamman och barnet. Kvinnan tittar ut. Hennes ögon är trötta. Hon är ung men hennes ögon är trötta. Det är kallt. Jag har bara min mossgröna manschesterkavaj på mig. Och halvvägs hem börjar det att regna.