Redan

Det var typ flera månader sedan jag skrev artikeln och nu har den i varje fall dykt upp på Bloggportalen.

Idag har varit en galen dag. Mitt adrenalinknarkande har tagit sig nya fantastiska höjder. Förutom att HS till slut kastat in handduken så fick jag hals över huvud ge mig iväg till OmForm eftersom det var strul med tekniken. Jocke Jonason behövde två datorer och hans DVD fungerade bara på den stora macen. Tatiana från YCC Volvo behövde både presentation och DVD och eftersom vi inte vågade mecka med Jonasons DVD så fick Tatianas båda gå på PC:n vilket innebar meckande under själva seminariet. Det gick rätt ok även om PL-Annika i princip fick hjärtinfarkt. Själv fick jag lov att skicka iväg AD-Anna att parkera min bil lite mer lagligt än halvvägs uppkörd på trottoaren utanför. Eftersom allt var sent och så fanns det ingen som helst tid för mig att snacka mig samman med Jocke J för att kunna köra hans presentationsmaterial utan det var bara att kommunicera lite under tiden. Gick rätt ok, även om det inte känns helt bekvämt att stå bakom en föreläsare och liksom vänta på att pilla på en knapp medan 300 par ögon glor på en. Den speciella grejen som tjejerna på byrån kommit på (jag försökte i det längsta att få dem att ändra sig) var att vi skulle ha svart på oss, och sedan en folkdräktsdel. Själv fick jag låna nått sorts vävt band som jag knöt en slips av. Slips till svart piké från US.P.A och svarta jeans. Nice. Och orakad. De flesta trodde nog att jag var AD.
Ekdal frågade och frågade vilket gjorde att det hela tog ännu längre tid. Så jag drog vid paneldebatten - jag behövde hem och ta hand om min adrenalinöverdos som fick kroppen att skaka. Så efter lite mat och en halvtimme med iPoden, liggande som en fet Jesus i sängen, så kändes det som om jag andades någorlunda normalt igen. Då var det bara att sätta igång med pitchen. När jag låg och lyssnade på blandningen av Simple Minds, Popsicle, Mission, Sisters of Mercy, New Order och annan indie/goth kom jag på hur vi skulle kunna fixa det enda som kändes osäkert på presentationen och i konceptet. Det blev slakt av en litografis inramning. Efter det att jag satt mig att skriva ner konceptbriefen dök AD-Pernilla och PL-Annika upp. Vi gick igenom det hela inför imorgon och det är så jävla bra! Vi kommer att rocka. Jag är skeptisk till att de vågar köpa det - men det är fasen skitsamma: vi har gjort något vi är jäkligt nöjda med. Som jag sammanfattade det: "Nu kan vi inte göra mer - det här rockar." Skrattade gott i ett mail till lorden att det kanske mest kreativt galna som skapats i byråns senare historia har skapats av byråns planner och byråns digitala media designer - inte av ordinära AD:s och copywriters. Han svarade att hans bästa jobb på den förra byrån hade han skapat tillsammans med byråns receptionist...

Imorse insåg jag att jag har skrivit mer engelsk copy än svensk. Beror antagligen på att det hela tiden handlar om internationella företag. Nu på kvällen hände något udda. När jag satt i arbetsgruppsmötet så ringde det och HS bad mig ta telefonen eftersom det var till mig. Det visade sig vara min fd läkare på företagshälsovården som kyrkan är knuten till. Han som sjukskrev mig och fixade all medicin till mig. Han satt och gjorde uppföljningar av rehab-ärenden (kvart i åtta på kvällen) och frågade hur det gått för mig: "Tja, jag är fast anställd på Heimer & Company, jobbar 100%+ och mår bra. Tyvärr sitter jag i ett jobbmöte just nu så jag måste tillbaka." Och jag hade knappt hunnit lägga på förrän telefonen ringde igen. HS läkare. Från en annan företagshälsovård - den som AMS är knuten till. Man kan knappast säga att företagsläkare föregår med gott exempel om att inte ta jobbet med sig hem.

Fick en fantastisk recension nyss:

Annars har jag hängt en hel del på deep edition senaste tiden. Den har
ett slags romankvalitet -- beroendeframkallande.

Och det från en person som skrivit ett par romaner själv och arbetar med det skrivna ordet på heltid och har gjort det i mer litterärt korrekta situationer än reklamskrivande.

Dags att stänga igen glappkäften. Eller knäcka av de glappande fingrarna. Jag känner fortfarande av adrenalinöverskottet i kroppen. Det bubblar. Men jag vet att det kommer att gå över. Den här gången vet jag det. Det är skillnaden. Det är den stora skillnaden från förut. Tack och lov.