Deep|edition # 20051204






Ett liv i dödsskuggan

Varför berör Micke D:s självmord så mycket? Någon undrar säkert eftersom jag postat minst lika mycket om det som om Greens anti-homouttalanden.

Det är av flera anledningar:

Jag är uppväxt med en mor vars återkommande depressioner inneburit att jag bland annat fått förhindra henne att stoppa i sig tabletter, och sedan levt med skulden att vara den som drar ner henne. Först på senare år insåg jag att hon är svårt störd och att jag inte kan göra något annat än att skydda mig och min familj från henne (en insikt som flera psykologer vidimerat).

Under ett helt år och sedan ett antal ferier jobbade jag på avdelning 92 på Västerås lasarett. En akutavdelning, låst med de svåraste fallen. Det var "hela havet stormar" mest hela tiden och under de år jag var där blev det bara värre och värre. Jag blev erbjuden att stanna kvar, få betald utbildning till skötare och hela konkarongen. Som tur var tackade jag för förtroendet men tackade nej eftersom året efter fick alla som inte varit anställda i sju år (!) sparken på grund av stora besparingar på psykvården.

Eftersom jag levt i kretsar med många personer som mått dåligt har jag också haft många, alltför många, kompisar som försökt ta sitt liv och alltför många som lyckats. Det är en lång lista och varje gång har vi som varit kvar upplevt ett samhälleligt ointresse av att ta hand om psykiska problem. Jag har haft vänner inlagda på psyk och sett hur anhöriga mest skuffas undan. Jag har jobbat som ungdomspräst, med unga som haft djupa depressioner där psykiatrin förklarat det med "tonårsångest" och hänvisat till skolornas överhopade kuratorer.

Själv har jag levt med en kronisk depression under många år som inneburit att jag umgåtts med tankar om självmord många gånger. Ingen har egentligen brytt sig om det. Jag har överlevt tack vare att jag själv växlat över depressionens energi till att jobba, aktivera mig. Och jag har skrivit. Jag har överlevt tack vare att jag är arbetsnarkoman.

Depressionen fick fullt utspel när jag brände ut mig. Självmordstankarna var konstanta och jag hade planen klar för mig. Som tur var hade jag min samtalskontakt. Och kunde växla spår. Och fick tid att läka.

Självmord finns alltid med som en möjlig utgång. Men idag har jag två barn. De ska inte behöva förlora sin pappa. Idag jobbar jag med det jag vill jobba med, och jag tror inte längre på Gud, vilket innebär att jag gjort mig av med en massa skuldkänslor.

Självklart har allt det här satt spår i mig. Och jag känner igen mig i beskrivningarna av Micke D. Det självdestruktiva, att växla över till en svart humor för att skydda sig själv. Numera accepterar jag min cyniska själ, och väljer att låta det hela vara. För min egen del har jag börjat att acceptera att jag aldrig kommer att bli fri från det här, utan jag måste lära mig att hantera det. Även mina legobitar börjar att falla på plats.









9 Kommentarer:

Blogger Batbut

Känner igen mig i mycket. Starkt av Dig att gå vidare. Och att se till den viktiga person Du är för Dina barn.

05 december, 2005 09:42

 
Blogger Sasha

Vad var det som fick dig att slutligen förlora din tro på Gud? Får jag ställa en sådan personlig fråga?

05 december, 2005 10:31

 
Blogger SANDRA

legobitar...den snor jag - rajkt av!
Passar mig med. *kram*

05 december, 2005 10:37

 
Blogger deep|ed

Re sasha: Det får man. Men det kräver ett bra mycket längre svar än jag kan ge just nu. Sitter på jobbet och terroriserar alla med Amorphis :)

Re sandra: stjäl du. Själva legobitstanken är framarbetad av mig och min syster Zasha :)

05 december, 2005 10:52

 
Blogger SANDRA

OKej, brabra! :)

05 december, 2005 14:30

 
Blogger Sasha

Mer Amorphis till världen, tortera (bilda?) på du. Om du orkar dra den historien någon gång så lånar jag gärna ut ett öga eller två. :)

05 december, 2005 14:42

 
Blogger Anna

Det är svårt att acceptera att det kommer att vara en del av livet för alltid, jag känner igen det. Ofta klarar jag det och kan leva utefter det. De dagarna blir mer friktionsfria än de som jag kämpande vägrar att foga mig i ett levnadsöde som är förutbestämt av generna. Jag undrar om man någonsin accepterar det för gott, att vara lika handikappad som den rullstolsbundne — utan att det syns.

11 december, 2005 09:49

 
Anonymous Anonym

vem handlar texten om ?

Micke D vadå?


vem?:S

20 oktober, 2008 19:30

 
Blogger deeped

@anonym: Micke Dubois. Kontext: alla hade läst om hans självmord när texten skrevs.

20 oktober, 2008 20:11

 

Skicka en kommentar