Tär mig

Det tär på mig. Allt det här med vår kompis som fått ett massivt bakslag i sin utbrändhet. Jag speglar mig och funderar hur det var. Och jag blir stressad av allt som jag lyckats ta på mig. Igen. Att jag aldrig lyckas lära mig.

Det tär min sömn. Jag sitter här, med en kopp te. Jag försökte att lägga mig - försökte. Men jag låg en halvmeter ovanför sängen. Stressen i kroppen. Än en gång. Det liksom kittlar i varje nervända. En lätt men konstant darrning i hela kroppen. Jag känner igen det.
Men det är ingen ångest. Tack och lov. Den är frånvarande. Demonerna är tysta. Bara det här.
Det är svårt att komma tillbaka. Kanske gör man det aldrig. Sömnlösheten finns alltid där i bakgrunden. Oron och stressen som min kropp inte längre klarar av att hantera. Jag vet ju det - att en utmattningsdepression aka utbrändhet skadar möjligheten att hantera stressen. Jag vet det - men ändå vill jag så gärna glömma det.

Jag insåg idag hur roligt det är med Researcher. Jag återerövrade känslan av bubblande passion för reklam. Samtidigt vet jag att det också - samtidigt - är en av farorna. Både passionen och att ha diverse projekt på gång. Jag har svårt att bara jobba med Projektet Livet. Hela tiden startar jag sidoprojekt. Och hela tiden finns det i bakhuvudet - det är bara tillfälligt. Det är rädslan, jag vet, men ändå. Jag känner varenda stig i Dödskuggans dal. Jag vill inte dit igen. Jag är rädd, och rädslan stressar upp mig ännu mer.


Andra bloggar om: utbrändhet, stress, rädsla