Deep|edition # 20050827






Jag har ett val. Man har alltid ett val.

Antingen stannar jag upp och möter mörkret, möter demonerna i ännu en envig.
Eller så vänder jag och springer. Igen.

Jag saknar. Saknar dem jag delade så många timmar med. Saknar. Saknar att vara en del av.

Mörkret luktar gräs. Doft av en illavarslande svalka. Omsvärma, omsvärja mitt sinne för att lura mig in. Ondska är alltid vackrare än godheten. Skönheten i mörkret är alltid mer attraktivt än att kisa mot ljuset. Ödet kan jag aldrig lura. Bara finta bort det för en kort stund.

Om man engång gått så pass sönder som jag gjort flera gånger. Om man en gång varit krossad i så små bitar som jag blivit om och om igen. Att tro att man någon gång kan bli återställd, frisk, hel igen är en chimär. Ett egenlurendrejeri större än magi.

Ett val. Att stå kvar eller springa.









1 Kommentarer:

Anonymous Desirée

Man har väl inte alltid så stort utrymme för valfrihet, men jag har märkt att det växer med tiden iallafall.

27 augusti, 2005 16:10

 

Skicka en kommentar