Nobbad

Allt är uppställt uppe på loftet. Det innebär åtminstone tre kvadratmeter till i garaget - vad jag nu ska med det till? "Medicinmannen" är en riktig söndagsserie=usel. Och när HS gick och la sig frågade hon:
"Ska du inte följa med?"
Vad det handlade om är någon sorts månatlig uppoffring.
Jag kände mig bara less. Less på att hela tiden göra saker The HS-way. När jag sa
"Nej."
kom det självklart från HS:
"Du tycker inte om mig längre."
Vad i helvete svarar man på det en söndagkväll? Jag ska upp och jobba imorgon. Hur många gånger har jag inte blivit nobbad? Ska jag ta varje tillfälle som hon nobbat mig som att hon inte tyckt om mig? Det innebär ju att hon inte tyckt om mig på femton år...

En del personer tycker jag bara ska gå. Det är inte så jävla lätt. För min del innebär det att lämna det sista av släkt jag har kvar. Och att bara träffa mina barn varannan vecka eller i värsta fall ännu mer sällan får det hela att bli ännu tuffare. Det är inget lätt beslut. Särskilt inte för mig som själv är skilsmässobarn och som fick se sig övergiven av båda föräldrarna - den ena flyttade, den andra kunde låta sin borderline utvecklas i full frihet och utnyttja mig såväl fysiskt som psykiskt. (Nej, jag är verkligen inte orolig för att HS skulle utveckla sådana saker men det är min bakgrund).

Allt jag hoppats på. Allt jag trott på.
Aska.