Deep|edition # 20051227






En annan dag

Vid sjutiden ansåg Terrorprinsessan att det var dags för skidåkning. Solstickan var med på noterna. Vi lyckades pressa fram utgången till tiotiden eftersom det inte direkt är ljust nog för skidåkning så tidigt på morgonen.


Den röda mössan tillhör TP som för ett kort tillfälle ansåg att den var helt fel. När hon sedan fick se sin mor i den ångrade hon sig...

Men skidåkande blev det. Terrorprinsessan var som vanligt förbannad, ilsken och allmänt rabiat på att a) kunna allt själv b) att det är fel på prylarna c) att skälla ut alla efter noter bara för att. Hon fixar fr a inte att storebror kan saker som hon inte kan. När hon för trettioelfte gången låg med ansiktet ner i snön och förbannade allt och alla, gråtande och skrikande log jag, svärmor och svärfar, och jag kunde inte låta bli att med spelad förvåning säga: "Men - det här har jag varit med om förut! På fjället i Funäsdalen. Men då var det en sjuttonåring som gjorde så här!" HS snörpte på munnen men log lite. Sådan mor sådan dotter (fast mormodern är rätt timid).

De andra hade hunnit att nästan somna innan jag och Terrorprinsessan kom hem eftersom hon envisades med att stava sig hem. Alla propåer om att "det är som att gå" sablades ned - hon vet faktiskt själv. Men jag är en tålmodig person och hon är minst argbigga mot mig (det är väl det där far-dottersyndromet) så jag tog det hela med saktmod.

Efter att svärföräldrarna lämnat bygget la vi oss i TV-soffan och kollade på "Valiant". En trevlig animerad rulle. Vi är verkligen familjen som hellre ser tecknat/animerat än "otecknat" (som Solstickan kallar filmer som innehåller riktiga skådisar).

Några timmar senare dyker min svåger och fästmö upp. De ska till Idre i veckan och stannar här över natten. Ännu ett julbord och mysig samvaro. Jag har bränt en DVD med mp3-or till dem eftersom de blivit med spelare (och jag fick avundsjukt hålla i svågerns Nano).

Kvällen avslutades med att Terrorprinsessan kräktes. Vi går alla och hackar och hostar men hon blir alltid värst eftersom hon hade RS redan tre veckor gammal och fick ligga på sjukhus. Jag duschade av henne, HS torkade golvet och efter att ha fönat hennes långa hår la jag dottern i vår säng och snart somnade hon.

Nu har resten sovit ett tag. Jag ska lägga mig också. Natten som gått var det dåligt med sömn. Jag gick och la mig vid tvåtiden, låg och vred mig - ångesten red barbacka. Vid tre gick jag upp satte mig inne på toaletten, försökte finna någon sorts balans i att jag inte vet någonting. Sen gick jag och la mig igen och kunde efter nån halvtimme äntligen somna.

Marorna handlade inte om då utan om sen. Det jag misstänkt har jag fått svart på vitt. Jag har bara att böja mig, och tacksamt ta emot den relation med mina barn som hon väljer. HS har hela makten. Jag har ingenting.

Och mellan oss? Jag vet ingenting. Jag förstår inte hennes signaler. Allt är rätt bra och då för jag exempelvis en till bil på tal och då förklarar hon att vi ska prata om en massa saker. Hon behöver inte säga så mycket mer - jag förstår att det handlar om att jag "hänger löst". Jag kan röra henne när jag går förbi men om jag försöker ta om henne så stelnar hon och flyttar sig utom räckhåll.

Det är bara att inse att jag är körd.
Jag har förstört allt och nu är det paybacktime.
Jag har insett hur mycket hon betyder,
hur mycket jag älskar den kvinnan
- men hon har slutat att älska mig.









6 Kommentarer:

Blogger SANDRA

Skit också.

27 december, 2005 07:40

 
Blogger Space babe

Jag talar av egen erfarenhet, kvinnor är beredda att förlåta rätt mycket. Skärp till dig ordentligt! Det handlar inte om enstaka fina tillrop, utan om den malande vardagen. Om du finns där och delar och deltar, så kan det inte gå annat än bra. PLUS att uppvakta henne förstås!

Ja, det är inte lätt att vara man, men det är fan inte lätt att vara kvinna heller!

27 december, 2005 11:23

 
Blogger maleandro

Om hon låter dig ta i henne...så finns det ngt kvar....man låter inte ngn man inte älskar och är besviken ta i en....sen tar det ett tag innan man kan lägga saker bakom sig....ger både henne och dig tid...och som SB skrev ovan var där i vardagen så att hon ser att du finns.....håller allt som hållas kan för att det skall gå bra för er!!!!

27 december, 2005 11:32

 
Blogger crrly

Tänker på er, massor. Kram.

27 december, 2005 11:39

 
Anonymous Helene N

Nej då. Kärleken kan finnas kvar. Men förmodligen är hon djupt sårad och kränkt. I så fall måste du få henne att förstå att du förstår hennes smärta. Om du har insett att allt inte varit hennes fel, utan att även du har del i det hela. Ni har 100% ansvar för ert förhållande båda två, inte 50% var.
Kan du, utan att lägga skuld, skam, eller komma med försvar och förklaringar, tala med henne? Och kan hon detsamma gentemot dig?
I så fall har ni rätt goda chanser att reda ut detta.

Men det är bara en kvalificerad gissning, jag vet egentligen inte mycket om er relation.

27 december, 2005 13:32

 
Blogger Batbut

Utan att veta ngt om ert förhållande så är det svårt att ge råd. Men som kvinna kan jag iaf utgå ifrån egna erfarenheter. Vi är beredda att gå långt för att rädda ett förhållande, att förlåta mkt för att hålla ihop familjen. Men när vi inte har ngt hopp om bättring kvar - då ger vi upp! Så om Du visar att förändring har skett och att den är varaktig kanske ni kan hitta ett plan att kommunicera på. Bara det faktum att hon vill prata om en massa saker visar att det förmodligen finns ngt att ta tag i! Så om Du verkligen menar "bot och bättring" så tror jag det finns en väg att gå, för er båda. Men det får inte bara vara för att Du nu känner Dig ensam och rädd, utan för att Du verkligen vill det. Och att kärleken till henne finns där, även i den trista grå vardagen bland blodpudding och dammtussar!
Lycka till!

27 december, 2005 23:12

 

Skicka en kommentar