En annan dag

Vid sjutiden ansåg Terrorprinsessan att det var dags för skidåkning. Solstickan var med på noterna. Vi lyckades pressa fram utgången till tiotiden eftersom det inte direkt är ljust nog för skidåkning så tidigt på morgonen.


Den röda mössan tillhör TP som för ett kort tillfälle ansåg att den var helt fel. När hon sedan fick se sin mor i den ångrade hon sig...

Men skidåkande blev det. Terrorprinsessan var som vanligt förbannad, ilsken och allmänt rabiat på att a) kunna allt själv b) att det är fel på prylarna c) att skälla ut alla efter noter bara för att. Hon fixar fr a inte att storebror kan saker som hon inte kan. När hon för trettioelfte gången låg med ansiktet ner i snön och förbannade allt och alla, gråtande och skrikande log jag, svärmor och svärfar, och jag kunde inte låta bli att med spelad förvåning säga: "Men - det här har jag varit med om förut! På fjället i Funäsdalen. Men då var det en sjuttonåring som gjorde så här!" HS snörpte på munnen men log lite. Sådan mor sådan dotter (fast mormodern är rätt timid).

De andra hade hunnit att nästan somna innan jag och Terrorprinsessan kom hem eftersom hon envisades med att stava sig hem. Alla propåer om att "det är som att gå" sablades ned - hon vet faktiskt själv. Men jag är en tålmodig person och hon är minst argbigga mot mig (det är väl det där far-dottersyndromet) så jag tog det hela med saktmod.

Efter att svärföräldrarna lämnat bygget la vi oss i TV-soffan och kollade på "Valiant". En trevlig animerad rulle. Vi är verkligen familjen som hellre ser tecknat/animerat än "otecknat" (som Solstickan kallar filmer som innehåller riktiga skådisar).

Några timmar senare dyker min svåger och fästmö upp. De ska till Idre i veckan och stannar här över natten. Ännu ett julbord och mysig samvaro. Jag har bränt en DVD med mp3-or till dem eftersom de blivit med spelare (och jag fick avundsjukt hålla i svågerns Nano).

Kvällen avslutades med att Terrorprinsessan kräktes. Vi går alla och hackar och hostar men hon blir alltid värst eftersom hon hade RS redan tre veckor gammal och fick ligga på sjukhus. Jag duschade av henne, HS torkade golvet och efter att ha fönat hennes långa hår la jag dottern i vår säng och snart somnade hon.

Nu har resten sovit ett tag. Jag ska lägga mig också. Natten som gått var det dåligt med sömn. Jag gick och la mig vid tvåtiden, låg och vred mig - ångesten red barbacka. Vid tre gick jag upp satte mig inne på toaletten, försökte finna någon sorts balans i att jag inte vet någonting. Sen gick jag och la mig igen och kunde efter nån halvtimme äntligen somna.

Marorna handlade inte om då utan om sen. Det jag misstänkt har jag fått svart på vitt. Jag har bara att böja mig, och tacksamt ta emot den relation med mina barn som hon väljer. HS har hela makten. Jag har ingenting.

Och mellan oss? Jag vet ingenting. Jag förstår inte hennes signaler. Allt är rätt bra och då för jag exempelvis en till bil på tal och då förklarar hon att vi ska prata om en massa saker. Hon behöver inte säga så mycket mer - jag förstår att det handlar om att jag "hänger löst". Jag kan röra henne när jag går förbi men om jag försöker ta om henne så stelnar hon och flyttar sig utom räckhåll.

Det är bara att inse att jag är körd.
Jag har förstört allt och nu är det paybacktime.
Jag har insett hur mycket hon betyder,
hur mycket jag älskar den kvinnan
- men hon har slutat att älska mig.