Krönikans innersta mening

Varannan lördag är det fest. På morgonen. I Dalarnas tidningar har vi en helgbilaga som heter "Pralin". Storyn runt namnet har verkligen sin egen plats - läs om den på Researcher. Varannan vecka skriver min gamle vän, författaren, 1Q Emeritus och Greiderstalkern Niklas Darke krönikor om livet som 38-årig fyrabarnsfar i Moje. Han är sannerligen en gudabenådad krönikör som kan berätta om vardagen och få till den extra twisten av såväl humor som existensiellt perspektiv. Ta bara hans berättelse om hur hans ena glas i glasögonen förlorade en flisa i samband med ett besök på en loppmarknad:

...en halvblind farsa på knä i dammet som i förtvivlad bön, gråterskor i form av två storasyskon som högljutt gisslade den nu ångerfyllda lillasystern - allt ackompanjerat av ettåringen, som larvade omkring bland hyllorna och slog takten med två kristalljusstakar som en liten Hare Krishna.

Minnet av denna händelse triggades igång av att han på väg hem från mellandagsrean i Kupolen sett ett naket barn mellan två familjebussar, där fäderna som bäst håller på att städa ur den ena av bilarna. Och han tänker, igenkännande, "clementin- och chokladspya".

Slutsatsen, Darkes existensiella tanke, är just denna igenkänning för den som lever mitt i småbarnslivet - och det stora främlingsskapet personer utan småbarn känner inför det:

...åren med småbarn är lite som att vara anhängare till en konstig religion. En extrem livsstil, omöjlig att förklara för utomstående, enkel och självklar för oss invigda."

Jag känner igen mig. Och får samtidigt ett nytt perspektiv på det liv man lever i vardagen. Och det är ju det som är krönikornas essentiella mening - en större mission för att få läsaren att lyfta blicken men också förstå djupare det egna livet. En bra krönika ska roa och oroa, berätta om vardagens metafysik. Darke tillhör de allra bästa.

(och själv fick jag precis den stora äran att sätta upp Terrorprinsessans hår i en tofs - den som inte varit pappa med en utseendemedveten dotter förstår inte storheten i detta)


Andra bloggar om: Niklas Darke, krönika, författande, vardag, småbarn