Tank.ar

Söndag. HS och Terrorprinsessan har tagit bilen och åkt till Hedemora. Det är avtackning av HS förra chef, kyrkoherden. Han har visst fått jobb i Fjollträsk nånstans. Bromma? Skit samma. I varje fall så petade hon på sig sin gröna skjorta

"men frimärket sätter jag inte på mig förrän efter jag varit in på Maxi - hälften därinne är ju kunder hos oss [AF; min frkl].

Det kändes underligt att efter så många år se henne i den. Och halssmycket - ämbetstecknet för diakonatet.

"Jag har hjärtklappning..."

Många känslor. Hon lämnade inte Hedemora i harmoni direkt. Kaosartat var det mesta. Vi jobbade där tillsammans två somrar innan vi vigdes. Sedan har vi jobbat här omkring - jag i Grytnäs/Avesta och hon där. Och sedan: jag här i Blge. Hon valde till slut att ge upp det - för mycket åkande och för mycket randig arbetstid för mig.

Kanske kommer biskopen

"Vad ska jag säga till honom?!"
"Säg 'hej'. Det finns inte så mycket mer att säga..."

Det blev så tyst från stiftet när jag blev sjuk. Tyst såväl för mig som för henne. Jag hade visat mig svag, blottat svagheten. Sådant är inte tillåtet. Det är något som inte finns i Västerås stift. I någon sorts tyst karantän blev jag satt. Från stiftet. Församlingen ställde upp. Men de personer som jag jobbat med på stiftet. Inte. Det var svårt även för HS. Hon led av det. Hon hade också lämnat kyrkans mark men mer på grund av mig och på grund av att Solstickan kom.

Jag undrar om hon längtar tillbaka. Inte nödvändigtvis till Hedemora. Till diakonatet. Jag får sällan något svar på det.

Hade jag varit kvar i kyrkan hade kyrkoherdetjänsten i Hedemora varit en perfekt tjänst att söka. Jag är i rätt ålder, in the pit. Även om jag aldrig hade tänkt att bli det. Och nu blir jag det aldrig. Saknar jag det? Nej. Jag tror inte det. Snarare är det mer att det är så - det är ett faktum att jag fortfarande är vigd till präst. Jag bär fortfarande ämbetet. Det är mycket "tänk om ifall senare". Jag är inte säker på att det är så bra. Å andra sidan - no turning back om jag avsäger mig ämbetet.

Antar iofs att jag inte behöver oroa mig - jag är ju knappast renlärig eller comme il faut. Så i sinom tid blir jag antagligen av med ämbetet ändå.



Terrorprinsessan ville stå längst fram och sjunga sina sånger... Kära nån - hon är en drama queen av gigantiska mått... får hoppas att hon sköter sig nu. Försökte förklara för henne att det här var viktigt för mamma och att TP måste sköta sig idag. Hon är snart fyra år med en stark egen vilja. Jag är inte helt säker på att hon förstod vad jag menade...

Solstickan ligger i soffan och vilar. Jag tror iofs att han har tråkigt men när jag säger åt honom att gå ut så vill han inte. Själv är jag för förkyld för att göra annat än typ ingenting...