Ibland bubblar det bara upp. Ett bottenlöst hat. Mot allt. En frustration. Våldsam frustration. Mot livet självt. Mot allt som aldrig blir. Mot min feghet. Mot min chevareliskhet. Jag är så mycket mer. Än det här. Och jag vill ibland kunna bryta mig ur det här skalet. Det mänskliga. Sprängas ut i atomer. Nå så mycket mer. Hatet mot att det aldrig händer. Mot mina kedjor av kött. Mot alla bojor som håller mig kvar. Som hindrar mig att gå dit jag vet är det där "hemma" som är på riktigt.