Lite om en söndag

Jahapp. Så blev jag hemma med sjuk dotter. De andra kom iväg i bra tid. Själv såg jag slutet på "Let's Dance" och fascineras över vilken udda idé det är. Kändisar och toppdansare tävlar...
Inatt såg jag den utmärkta "Gangs of New York" - Scorceses historiska epos om irländare och protestanter i Five Points. Välregisserad och faktiskt - till och med Leonardo DiCaprio lyckas nästan vara trovärdig. Efter filmen tog jag en promenad i kylan, en cigg och funderade över de senaste veckorna. Funderade över varför det är jag som ska förändra mig hela tiden. Jag har inget bra svar. Idag har jag uppenbarligen missat att göra något eftersom jag för tillfället är ute i kylan. Igen.

Skrattade när jag läste Sundhs senaste kommentar i min postning om Häglunds senaste "jag-vill-så-gärna-bli-en-åsikstmaskin"-krönika:

Jag fick nys om häglunds blogg i Dagens Nyheters "alla pratar om..."-spalt, när kommer den här sippa bloggen att bli omnämnd av DN? Det luktar avundsjuka här "deep/ed"!

Vi diskuterade det någon annanstans: att en del kommentatorer tar till den enkla förklaringen - om någon inte tycker om någon annans skrivande så handlar det om avundsjuka... i slutänden innebär det att det inte finns något rum för kritik eftersom det bara är avundet som låter. Bullshit. Varför skulle jag vara avundsjuk på Kjell Häglund? Ingen som helst anledning. Om jag tycker att han är en patetisk person utifrån diverse tjafsiga krönikor - varför skulle jag vara avundsjuk på det? Kära nån...

Genom åren har jag fascinerats av de förklaringar som många använder by default:

1. Sanning är något relativt. Det vill säga: man får inte kritisera åsikter eftersom det som är sant för en person kanske inte är sant för en annan. Problemet med den förklaringen är att allt flyter - inget är stabilt. Därmed blir moralen oerhört mosaikartad.

2. Avundsjuka är det enda som finns.

Vilka fantastiska konsekvenser det får i slutänden...


Andra bloggar om: kritik, Kjell Häglund, avundsjuka, Gangs of New York,