Deep|edition # 20060129






Amadeus

Vi såg "Amadeus - Directors Cut" - för en gång skull en dc som inte blivit sämre (jag klarar inte av att man förstört Apocalypse så mycket genom Redux-versionen). Återigen fascinerar riktigt bra film. Jag har väl sett den tre - fyra gånger. Den här gången kände jag igen mig, kunde identifiera mig på helt andra sätt.

Mozart - brinner för sin kunskap. Jag känner igen det. Så nära galenskap, så nära självförbränning. Så lätt att ta till absinten.

Salieri - önskan att få inspirationen. Hatet mot den Gud som lovade så mycket och höll så lite.

Och jag känner igen HS aldrig sinande tro, hopp och önskan om ett vettigt liv. Som Stanzi. Och jag såg mig själv i kärleken till barnet.

Och jag insåg att jag aldrig kommer ifrån det. Expressiv klassisk musik, Mozarts musik, jag har det i mig. Dirigering, känslan. Trots att jag inte lyssnar på den så finns det där. Jag känner igen att skriva musik per automatik, jag är uppvuxen med en far som kunde sitta och arrangera vid TV:n. Jag har suttit bredvid honom så många gånger på pulpen.

Om jag ställdes framför en orkester skulle jag inte göra så illa ifrån mig. Det är märkligt. Sannerligen.

Det är en bra film. Och jag är äldre. Förhoppningsvis har jag lärt mig någonting.









2 Kommentarer:

Blogger ajja

Filmen är riktigt bra gjord, rent gestaltarmässigt. En av mina al time favorites..

29 januari, 2006 02:27

 
Anonymous Babs

Vi såg den också. Dessutom hade vi, helt omedvetna om 250-årsdagen tittat på Bröderna Mozart på torsdagskvällen. På tal om genial film!

30 januari, 2006 14:37

 

Skicka en kommentar