Klockan är tio och jag har semester. Jag är ensam hemma och ändå har jag alltså varit uppe i nästan en timme. Antagligen beror det på att min galopperande dagvilsenhet gått över och jag vet att det är måndag. Och egentligen skulle jag jobbat - om jag inte hade haft det där underliga påfundet semester...
Ledighet är otäckt. Åtminstone för oss som är riktiga arbetsnarkomaner. Problemet är att vi ofta också är riktiga ämnesnördar. Det innebär att jag kan jobba med reklam, strategier och allt sånt oavbrutet om jag fick men jag kan inte överföra intensiteten till att exempel måla klart trappen, sätta upp två lampor eller klippa gräset.
Många pratar om arbetsnarkomani lite vagt - ungefär som många förr pratade om utbrändhet när man var lite trött. Själv har jag erfarenhet av båda i hardcore-form. Jag är arbetsnarkoman, kliniskt diagnosticerad av min terapeut. Jag känner igen mig när andra addicts pratar om sin narkomani, även om det då ofta handlar om knark, spel eller sex. Och jag har redan bränt ut mig hårt en gång - så illa att jag blev tvungen att helt byta arbetsinriktning.
Just detta pratade jag med Essa om igår. Hon oroar sig för att jag ska åka ner i diket igen. Jag är inte så orolig - idag har jag mer att säga till om, det är enklare att förändra byråns inriktning (även om det kan vara frustrerande med kunder som inte gör som man säger...). Att försöka förändra kyrkan var mer som att om och om igen ta sats och springa rakt in i en stenvägg med huvudet före.
Så vad ska man hitta på en måndag, första dagen på tre veckors semester? Jag ska sätta upp de där lamporna. Och eventuellt tar jag ett tåg ner söderöver i eftermiddag. Då måste jag packa och är det något som jag hett och intensivt hatar så är det just att packa. Och att ta mig från punkt A till B. Jag har fan resefobi. Genom livet har jag tackat nej till x antal möjligheter bara för att jag tycker det är så jävla jobbigt att resa iväg. Att jag ens kom iväg till USA '94 är ett mirakel. Jag försöker att hela tiden ändå utmana fobin - jag är ju för fasen kognitivist - men då sätter andra käppar i hjulet. Själv ville jag åka till Farnham i höst men inte HS. Så då blir det inget Farnham och Euromeeting för mig heller. Säkert lika bra det.
Ibland känner jag mig som Ferdinand:
"jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna [min dator]"
.
Säkert beror det på att det här huset är det enda som jag kan kalla hem (förutom mitt kontor då...), att jag har en 24 mbits lina och ett trådlöst nätverk, en skön soffa och ett benvänligt soffbord. Och inga uptighta åsikter om vad som är rätt eller fel att göra på sin första semesterdag.
Igår började jag på en postning om rädsla och generaliserande. Den blev så där tråkigt akademisk. Slutsatsen är i vilket fall att det är för människan onormalt att inte generalisera faror - vilket gör att det aldrig kommer att funka att säga: "jamen det är ju inte alla [x] som gör [y]" eftersom vi i vår reptilhjärna generaliserar hur något som är farligt ser ut. Naturen är funtad så för överlevnad - problemet är inte att människor är världens farligaste däggdjur (det vet vi ju) utan att vi också försöker att ta bort alla normala (läs: naturliga) instinkter som signalerar fara. Det vi däremot måste göra - för att kunna vara civiliserade (jag är skeptisk till att man sätter civiliserad i kontradiktion mot naturlighet) är att säga ifrån till dem som gör något farligt och därmed utsätter hela gruppen för faran att ses som farliga. Det gäller alla grupperingar och det känns lite underligt att media gör muslimer exklusivt utsatta för generaliseringar.
På nyheterna såg jag också en muslim som frankt påpekade att kristna aldrig blir utsatta för såna generaliseringar som muslimer blir. Jo tjena. Jag har jobbat som präst - därmed blev jag sedd som såväl kvinnoprästmotståndare, homofob och motståndare mot alkohol, tobak och svordomar. Plus att flera ansett det vara ok att på grund av diverse katolska kollegor kalla mig pedofil. Så kom inte och säg att kristna personer inte blir utsatta för generalismer på grund av idioter som Dag Sandahl, Kristi Brud och Ulf Ekman (för att inte tala om diverse amerikanska katolska präster...).
